litebortom

Sitter och kollar på damernas OS-hockey. Jag tar mig en funderare kring hur mycket publiken måste ha blivit betalad för att genomlida 60 minuter av konstant tortyr i form av usla idrottsprestationer. Säkerligen inte mer pengar än vad OS genererar totalt, även om jag tycker att det hade varit rimligt och borde utbetalas. De får högst sannolikt någon form av tapperhetsmedalj vid utgången sedan isället. Men jag misstänker att de mentala skadorna som åsamkats dem efter att ha bevittnat total oduglighet inte kommer läka under den närmaste framtiden. Efteråt åker någon hem och "tillrättarvisar" sin fru brutalt. En annan kör med sin bil in i en skolklass som är på utflykt hos en sirapstillverkare. Hemska bilder det där, men i branschen kallar vi det för "Damn fine television!"    

Satan vad bedrövligt det är. Jag känner hur jag dör mer och mer inombords medans matchen fortgår, men bestämde mig tidigare för att ge det en chans. Principfast som jag är ska detta uthärdas, hur inbjudande dunka huvudet i väggen upprepade gånger till den tidpunkt då jag tappar medvetandet än låter.

7-0 till Kanada... Många mål lär det ju bli iaf... Jag slår fan över till shorttrack!

Någon skrev att hon kunde bli den nya Lady Gaga. Då frågar jag mig själv: Vem fan vill bli jämförd med den utvecklingsstörda besten?

Inte nog med att den musiken hon gör är den jag kommer höra i helvetet när jag väl kommer dit, men det som jag verkligen känner avsmak för när det gäller henne är den äckliga attityden hon har. Saken är ju den att hon egentligen säkert inte är sådan, utan det är den imagen hon vill ha, vilket gör mig om möjligt mer illamående.

Ja, du är en riktigt tuff rebellisk tjej som inte bryr dig om vad andra tycker. Du är så himla cool, men jag spottar dig fan i ansiktet av ren avsky!

Kan det inte komma en artist som inte måste vara så satans märkvärdig och annorlunda? Känns som att det är viktigare att sticka ut rent beteendemässigt än att utmärka sig genom musiken.

Folk vars attityd liknar Lady Gagas där den verkligen är en del av deras personlighet förtjänar inte att leva. Folk som anammar en sådan attityd som en del av en image är svaga individer som saknar karaktär. Men folk som väljer att bete sig normalt och som bestämmer sig för att lita till sin musik och utstrålning att definiera deras artisteri kommer alltid ha sin integritet medans de andra faller i glömska. Så fort folket tröttnat på deras jävla trams och ytlighet.

Vaknade runt kl. 12.00 idag av att min telefon ringde. När jag svarade undrade personen i andra änden om han hade väckt mig. Det var precis det han hade gjort, men trots att båda två antagligen visste att så var fallet, valde jag att säga att jag redan var vaken. Med påtagligt nyvaken röst får jag tillägga.

Han fortsatte med att förklara varför han ringt och sa efteråt med ett litet skrock att jag nu kunde fortsätta med att sova. Jag förstod att han genomskådat min bluff, men istället för att bara avsluta samtalet där fick jag lite panik och envisades jag med att fortsätta denna utsiktslösa lögnkavalkad. Jag sa att jag faktiskt varit uppe i en kvart, men att jag legat och ”myst” i sängen ett tag… Eftersom jag var så trött fick jag fundera vilket ord jag skulle använda och ansåg tydligen att myst var det mest passande. Mitt ordförråd hade nog bara gjort kategorin ”utvecklingsstörda alternativ” tillgänglig för mig i detta matta sinnestillstånd.

Varför gör man så? Det är ju förmodligen inte så att han vänder sig till sin fru efter samtalet och säger: ”Den där killen är så sjukt bekväm och oproduktiv. Det måste man ju vara om man känner sig tillfreds med att sova bort hela dagen på det sättet. Vilken satans idiot!” Man känner sig likväl angripen och måste försvara sig från stora skammen som följer när man blir påkommen med att sova vid lunchtid.

Noja är verkligen lustigt.

Allt detta är förstås bara spekulativ teori, men utan tvekan både rimlig och sannolik.

Igår kom jag hem vid runt 03.00 efter djupa filosofiska och vetenskapliga diskussioner med några vänner. När jag sätter mig vid datan bestämmer jag mig för att titta lite på och fördjupa mig i framförallt fysikaliska dimensioner och olika teorier och uppfattningar om ämnet...

Medans jag gottar mig i självgodhet över mitt överlägsna intellekt och mitt begär att vilja veta och förstå märker jag att jag sakta men säkert glider in i ett outhärdligt vansinne på grund av olika sakers komplexitet och ogreppbarhet...