litebortom

Gud vad jag hatar människor som tror att just deras liv är speciellt jobbiga jämfört med andras. Sådana som överdimensionerar sina problem när det egentligen är sådant som alla tvingas handskas med.  Som om deras smärta och kval på något sätt gör andras mindre betydande och inte värda att nämnas i samband med deras otroliga lidande. Vem är inte dömd till att känna ångest, genomgå dödsfall, svek och outhärdlig saknad?

Sedan finns det vissa som är oerhört angelägna om att få sig själva att framstå som speciellt starka för att de har haft det otroliga psyket att hantera sina banala problem. De flesta människor genomgår exakt samma situationer, men gör inte så stor sak av eftersom de besitter något som kallas ödmjukhet. Uppenbarligen ett helt främmande begrepp för många. Sådan övervärdering av sig själv är verkligen motbjudande.

En bloggare skrev: ”De flesta skulle inte palla de jag står för. Flera detaljerade hatkommentarer på både bloggen och mejl är en del av min vardag. Där får jag höra hur emo jag är osvosvosv. Ovärt att ta upp. Men hur orkar jag egentligen med det?”

Nej, men din stackare, så påfrestande det låter. Men ändå står du ut? Jag skulle faktiskt betrakta dig som en tämligen svag individ om du inte ”pallade” med sådant simpelt skit. När jag ser den lilla retoriska frågan i slutet får jag ett nervöst sammanbrott. Antar att jag nu har att vänta din banbrytande förklaring till den inspirerande kraft du visar i och med din fantastiska egenskap att uthärda emotionell misshandel.

”Men jag tror allt som hänt mig har gjort mig "känslokall". Förut på ett dåligt sätt, men nu på ett bra sätt. Det gör att jag inte bryr mig ett skit om det jag inte vill bry mig om.”

Nej, ingen revolutionerande förklaring där. Endast mer underlig och oberättigad självömkan alá förvirrad ungdom. Tydligen är du också så vek som jag antog då du uppfattar vardagliga pinor som ovanligt ok och som du är ensam om att ha. Tycker du förresten verkligen att cynism är ett bra sätt att bemöta ”problem” på? Att du inte bryr dig längre har inte ett skit att göra med din ”känslokallhet” som du fått p.g.a. hur hemskt ditt liv varit. Man vänjer sig vid smädelser efter ett tag, i synnerhet sådana som kommer från idioter. En vanlig process i en människas sinne.