litebortom

När jag ser på vissa människor kan jag ibland börja tänka på tragisk deras tillvaro tycks mig vara. Drar mig till minnes en man jag såg på en restaurang en gång. Han satt helt ensam klädd i kostym och hade beställt en tråkig pastarätt med ett glas rött. Mannen var någorlunda tjock, alldaglig och hade en röd ton i ansiktet. Efter maten satt han kvar vid bordet och tittade ut i intet. Han rörde sig inte nämnvärt till den tidpunkt då han tillslut reste sig upp och gick sin väg. Han hade inte fått något samtal på sin mobil, eller ens tagit upp den för att titta. Som om han inte förväntade sig att någon kunde få för sig att kontakta honom.

Jag tyckte mig ana under hela tiden han var där en påtaglig känsla av uppgivenhet och sorglighet. Meningslöst jobb, ingen familj och djup nedstämdhet var tankar som formades i mitt sinne. Det kändes konstigt att jag ”visste” allt detta om denna människa, men jag kände honom inte och jag skulle antagligen aldrig se honom igen. Därför kommer denna kalla och hjärtskärande bild av honom alltid vara min sanning beträffande honom.

Jag tänker även på en person som min fader känner från sin universitetstid. En tydligen väldigt besvärlig person, men icke desto mindre väldigt snäll och ovetande om sitt påfrestande sätt. Under den tiden hade han inga närmare vänner efter att de gick skilda vägar har de aldrig träffats bara för anledningen att just träffas. Men vid juletid varje år ringer han alltid hem till min far för att pratas vid lite. Min far ängslas alltid över samtalet som han tillslut måste ta. Han hyser inte den stora sympatin för denna människans dystra existens som jag dessvärre gör. Vid jul vill han ta upp kontakten med någon han betraktar som sin vän. Vid jul när alla har sina nära och kära hos sig vill han behandla sin ensamhet genom att ta ett litet snack med en gammal polare.

Beklagliga människoöden kan göra mig så vemodig.