Valfångst och död
Vaknar fortfarande kallsvettig om nätterna på grund av de hemska mardrömmar som hemsöker mig efter den natten. De börjar komma mer frekvent nu, fastän det var så länge sedan.
På valfångarbåten "Renatus" vid Barents hav jobbade vi, jag och Jan. Han hette inte Jan, men det blir den pseudonymen jag tilldelar honom då jag inte vill avslöja hans riktiga namn.
Hierarkin på båten var som sådan att man jobbade sig från novis och skitjobb som att skura däck, via graderna av ärrad kämpe och veteran för att sedan efter ett tag uppnå titeln valfångstmästare. Väl värt att nämna är att det var få förunnat att nå så långt upp på stegen. Vi hade den stora äran att få husera med den välkända mästaren Ratko Du Jameirn. En man av blandad härkomst. En sådan man vars tystnad kunde säga mer än ord nånsin hade kunnat. Respekterad och hörsammad av alla styrde han Renatus manskap till stora bedrifter.
Vi jobbade hårt dagarna i ända. Fångade valar för deras olja och kött. Delade skratt och sorg med en besättning från ett flertal nationaliteter i ett drygt halvår. Det var ett hårt liv, men utan tvekan karaktärsbildande. Men inget kunde förbereda mig på vad som komma skulle. Jans banedag.
En stormig natt föll han överbord som följd av en våldsam våg från babords sida. Den som säger att valar inte äter människor, såg inte hur en av de valar som samlats vid båten glupskt slukade Jan. Jag fick inte reda på vad som inträffat förrän efter dagens jakt var avslutad. Vår andre styrman Juan berättade om en besynnerlig syn. Han hade bevittnat hur ett vitt vidunder kommit från djupet med tydlig avsikt att mätta sin blodtörst. Avtrubbad som jag blivit av månader till havs valde jag att ändå fullfölja min tid på båten istället för att återvända till land. Sorgen slog mig dock hårt när jag väl gjorde det.
Efter sex månader och tre veckor var min tjänstgöring över. Jag lämnade sällskapet som en erfaren och prominent valfångstmästare med vänner och minnen för livet. Men jag kommer att återvända till havet. Då med enda uppgift att förgöra den vita valen. Den som berövade min vän Jan livet.
På valfångarbåten "Renatus" vid Barents hav jobbade vi, jag och Jan. Han hette inte Jan, men det blir den pseudonymen jag tilldelar honom då jag inte vill avslöja hans riktiga namn.
Hierarkin på båten var som sådan att man jobbade sig från novis och skitjobb som att skura däck, via graderna av ärrad kämpe och veteran för att sedan efter ett tag uppnå titeln valfångstmästare. Väl värt att nämna är att det var få förunnat att nå så långt upp på stegen. Vi hade den stora äran att få husera med den välkända mästaren Ratko Du Jameirn. En man av blandad härkomst. En sådan man vars tystnad kunde säga mer än ord nånsin hade kunnat. Respekterad och hörsammad av alla styrde han Renatus manskap till stora bedrifter.
Vi jobbade hårt dagarna i ända. Fångade valar för deras olja och kött. Delade skratt och sorg med en besättning från ett flertal nationaliteter i ett drygt halvår. Det var ett hårt liv, men utan tvekan karaktärsbildande. Men inget kunde förbereda mig på vad som komma skulle. Jans banedag.
En stormig natt föll han överbord som följd av en våldsam våg från babords sida. Den som säger att valar inte äter människor, såg inte hur en av de valar som samlats vid båten glupskt slukade Jan. Jag fick inte reda på vad som inträffat förrän efter dagens jakt var avslutad. Vår andre styrman Juan berättade om en besynnerlig syn. Han hade bevittnat hur ett vitt vidunder kommit från djupet med tydlig avsikt att mätta sin blodtörst. Avtrubbad som jag blivit av månader till havs valde jag att ändå fullfölja min tid på båten istället för att återvända till land. Sorgen slog mig dock hårt när jag väl gjorde det.
Efter sex månader och tre veckor var min tjänstgöring över. Jag lämnade sällskapet som en erfaren och prominent valfångstmästare med vänner och minnen för livet. Men jag kommer att återvända till havet. Då med enda uppgift att förgöra den vita valen. Den som berövade min vän Jan livet.
Kommentarer
Trackback
