litebortom

Sitter och kollar på damernas OS-hockey. Jag tar mig en funderare kring hur mycket publiken måste ha blivit betalad för att genomlida 60 minuter av konstant tortyr i form av usla idrottsprestationer. Säkerligen inte mer pengar än vad OS genererar totalt, även om jag tycker att det hade varit rimligt och borde utbetalas. De får högst sannolikt någon form av tapperhetsmedalj vid utgången sedan isället. Men jag misstänker att de mentala skadorna som åsamkats dem efter att ha bevittnat total oduglighet inte kommer läka under den närmaste framtiden. Efteråt åker någon hem och "tillrättarvisar" sin fru brutalt. En annan kör med sin bil in i en skolklass som är på utflykt hos en sirapstillverkare. Hemska bilder det där, men i branschen kallar vi det för "Damn fine television!"    

Satan vad bedrövligt det är. Jag känner hur jag dör mer och mer inombords medans matchen fortgår, men bestämde mig tidigare för att ge det en chans. Principfast som jag är ska detta uthärdas, hur inbjudande dunka huvudet i väggen upprepade gånger till den tidpunkt då jag tappar medvetandet än låter.

7-0 till Kanada... Många mål lär det ju bli iaf... Jag slår fan över till shorttrack!

När jag ser på vissa människor kan jag ibland börja tänka på tragisk deras tillvaro tycks mig vara. Drar mig till minnes en man jag såg på en restaurang en gång. Han satt helt ensam klädd i kostym och hade beställt en tråkig pastarätt med ett glas rött. Mannen var någorlunda tjock, alldaglig och hade en röd ton i ansiktet. Efter maten satt han kvar vid bordet och tittade ut i intet. Han rörde sig inte nämnvärt till den tidpunkt då han tillslut reste sig upp och gick sin väg. Han hade inte fått något samtal på sin mobil, eller ens tagit upp den för att titta. Som om han inte förväntade sig att någon kunde få för sig att kontakta honom.

Jag tyckte mig ana under hela tiden han var där en påtaglig känsla av uppgivenhet och sorglighet. Meningslöst jobb, ingen familj och djup nedstämdhet var tankar som formades i mitt sinne. Det kändes konstigt att jag ”visste” allt detta om denna människa, men jag kände honom inte och jag skulle antagligen aldrig se honom igen. Därför kommer denna kalla och hjärtskärande bild av honom alltid vara min sanning beträffande honom.

Jag tänker även på en person som min fader känner från sin universitetstid. En tydligen väldigt besvärlig person, men icke desto mindre väldigt snäll och ovetande om sitt påfrestande sätt. Under den tiden hade han inga närmare vänner efter att de gick skilda vägar har de aldrig träffats bara för anledningen att just träffas. Men vid juletid varje år ringer han alltid hem till min far för att pratas vid lite. Min far ängslas alltid över samtalet som han tillslut måste ta. Han hyser inte den stora sympatin för denna människans dystra existens som jag dessvärre gör. Vid jul vill han ta upp kontakten med någon han betraktar som sin vän. Vid jul när alla har sina nära och kära hos sig vill han behandla sin ensamhet genom att ta ett litet snack med en gammal polare.

Beklagliga människoöden kan göra mig så vemodig.

Gud vad jag hatar människor som tror att just deras liv är speciellt jobbiga jämfört med andras. Sådana som överdimensionerar sina problem när det egentligen är sådant som alla tvingas handskas med.  Som om deras smärta och kval på något sätt gör andras mindre betydande och inte värda att nämnas i samband med deras otroliga lidande. Vem är inte dömd till att känna ångest, genomgå dödsfall, svek och outhärdlig saknad?

Sedan finns det vissa som är oerhört angelägna om att få sig själva att framstå som speciellt starka för att de har haft det otroliga psyket att hantera sina banala problem. De flesta människor genomgår exakt samma situationer, men gör inte så stor sak av eftersom de besitter något som kallas ödmjukhet. Uppenbarligen ett helt främmande begrepp för många. Sådan övervärdering av sig själv är verkligen motbjudande.

En bloggare skrev: ”De flesta skulle inte palla de jag står för. Flera detaljerade hatkommentarer på både bloggen och mejl är en del av min vardag. Där får jag höra hur emo jag är osvosvosv. Ovärt att ta upp. Men hur orkar jag egentligen med det?”

Nej, men din stackare, så påfrestande det låter. Men ändå står du ut? Jag skulle faktiskt betrakta dig som en tämligen svag individ om du inte ”pallade” med sådant simpelt skit. När jag ser den lilla retoriska frågan i slutet får jag ett nervöst sammanbrott. Antar att jag nu har att vänta din banbrytande förklaring till den inspirerande kraft du visar i och med din fantastiska egenskap att uthärda emotionell misshandel.

”Men jag tror allt som hänt mig har gjort mig "känslokall". Förut på ett dåligt sätt, men nu på ett bra sätt. Det gör att jag inte bryr mig ett skit om det jag inte vill bry mig om.”

Nej, ingen revolutionerande förklaring där. Endast mer underlig och oberättigad självömkan alá förvirrad ungdom. Tydligen är du också så vek som jag antog då du uppfattar vardagliga pinor som ovanligt ok och som du är ensam om att ha. Tycker du förresten verkligen att cynism är ett bra sätt att bemöta ”problem” på? Att du inte bryr dig längre har inte ett skit att göra med din ”känslokallhet” som du fått p.g.a. hur hemskt ditt liv varit. Man vänjer sig vid smädelser efter ett tag, i synnerhet sådana som kommer från idioter. En vanlig process i en människas sinne.